Ibland vet jag inte rikgit vad jag håller på med egentligen..
Så fort personer kommer nära inpå mig så stöter ja bort dem.
När jag börjar tycka om någon är jag så rädd att jag ska förlora dem så i stället för att ta de lungt stresar jag/vi väg och allt.
bara för att dem ska stanna börja, tycka om mig..
Men de blir ju aldrig så.
Allt blir ju bara en bluff..
JAg vet ju egentligen vad jag vill ha.. och jag vet verkligen att jag är inte dum i huvudet inte alltid i alla fall..
Men varför beter jag mig som ja gör? varför faller jag bara för killar som ja vet att jag aldirg kan få?
Varför intreserar jag mig bara i att göra livet besvärlig för mig själv?
hade de inte varit lättare att hitta en kille i min egna ålder som tycker om mig för den jag är?
som inte leker runt och som faktist kan växa med mig och inte redan gjort allt som jag vill uppleva.??
Jag förstår mig inte påmig själv. Jag skiter alltid i vad alla andra tycker och försöker vara mig själv. men när de kommer till killar så slår de på någon spärr i huvudet på mig..
Varför ska en kille duga för alla andra? Om jag tycker om honom borde de ju räcka inte sant? varför byr mig om vad mina kompisar tycker om den eller den kiles utseende hur gammal han e eller vart han kommer iffrån? visst ska kompisarna komma överens med honom annasrs funkar de ju inte. men om jag tycker om honom borde ju mina kompisar också göra de för min skull?? även om han har anknäpp eller stora fötter eller går fult eller har konstigt utseende? är de verkligen viktigt? måste man bry sig om sånt? Jag orkar inte göra de i alla fall?
JAg har ALDRIG varit sånhär innan så varöfr nu?
De har hänt nått med mig de senaste året och jag är rädd att ja kan Dra tillbaks allt till en och samma händelse..

Man måste våga bli sårad annars kan man inte bli lycklig.! de tror i alla fall ja på..
men när man blviit sårad så många gånger känns de nästan som de är bättre att vara singel och ha massa kompisar runt om kring sig än att förlora en kompis för att man kanske känner nått för honom?
tänk om jag nu gör de och han inte gör de?
Tänk om man går runt och tänker på en kompis hela tiden?
vill höra av sig till honom heeeela tiden men man vet att man inte ska, får får ja hur mycket ja vill. Men
jag e så rädd att han ska tycka att ja blir jobbig så som de alltid blir. Som de blrivit med alla..
Jag var inte sån här förr innan brydde jag mig inte Förlorade jag än stod de tusen på led. Men
de är inte så längre.. Alla jasg lär känna bygger jag en mur runt och jag behöver varända liten individ för att jag ska funka som jag ska.
JAg kommer aldirg våga säga de till dej. förmodligen. för
jag vågar inte förlora dej.
Jag vågar inte chansa..
De är aldeless för stor risk att du försvinner ur mitt liv och de fåår bara inte hända.!!
hur skulle jag klara mig då?
de är just de här varför bygger ja mig själv och mitt liv runt folk? Varöfr ska ja dra i väg alla och varför är de så svårt att stanna!..
Stanna hos mig vi behöver varandra! du är guld värd i mina ögon!!!